Ber om ursakt for att jag inte lagt upp nagra nya inlagg pa sistone. Idag ar det 4 veckor sedan jag anlande till Moshi och, som min mamma brukar saga nar jag drommer om att salja allt jag har och flytta till Hawaii, - det finns en vardag overallt. Vardagen kom ikapp mig och plotsligt visste jag inte vad jag skulle blogga om. Alla barnen i skolan, bullret fran staden, den rodbruna jorden som fargar alla ens klader, Kili som tittar fram mellan molnen varje morgon... allt det har liksom blivit en sjalvklarhet nu. Pa jobbet har jag hittat min plats och haller i lektioner, pysslar med teacher's aids och rattar bocker.
I 6A klassen har vi borjat med ett brevutbytesprojekt med min gamla grundskola och tva dagar i veckan tar vi skolbussen med nagra utvalda elever som far aka till ISM for fotbollstraning eller computerscience-lektioner. Att komma till ISM (International School of Moshi) ar som at kliva in i en annan varld. Eller snarare en varld skrammande lik var egen. Vi kommer med en buss med 25 elever fran Sokoine, i trasiga skoluniformer och ogon stora som tefat, forvantansfulla och fascinerade av denna varld, bara 500m fran deras. ISM ar en enorm skola med fotbollsplaner, datasalar, idrottshall och till och med egna hastar. Eleverna bar inte uniform och nastan alla har en smartphone eller laptop. De flesta barnen som gar dar ar barn till rikare lakare, FN arbetare eller vasterlanningar. Skolan kostar kring 150 000 Kronor per ar och har faciliteter for elever som bor dar pa heltid. Vi pa Sokoine har inte ens plats for barnen att halla riktiga idrottslektioner, medan vad man mots av nar man kliver av bussen inne pa ISM ar typ en botanisk tradgard. Det ar saklart en superbra mojlighet for eleverna att fa komma och halsa pa och fa mojlighet att lara sig hur en riktig dator fungerar. Vara datorlektioner pa Sokoine ar enbart teoretiska genom forklaringar ritade med krita pa en blackboard. Om man aldrig sett ett keyboard eller rort vid en mus ar de dock inte sa anvandbara. Barnen var overlyckliga over datasalen och kunde vi hjalpa till en del, vi lever trots allt i den varlden hemma i Sverige, och skolan skillde faktiskt sig inte sa mycket fran den grundskola och det gymnasiet jag gick pa i material och resurser.